När jag var ett barn såg jag på att min mamma satt på sminken på morgonen, långt innan solen var vaken. Genom det konstgjorda ljuset i vardagsrummet skulle hon hålla sin spegel kompakt upp till hennes ansikte och spåra läpparna av hennes läppar med hennes läppstift. Hon skulle pucka dem en gång, två gånger, och knäppa sedan läppstiftet på hennes kinder, blanda det i hennes hud med sina fingertoppar och vända tunga streck till en rosig glöd som en trollkarl. När hon var klar skulle hon vippa henne fortfarande fuktigt hår över och vinka det framför värmaren ett ögonblick. Då var vi ut genom dörren, precis som solen började stiga.
Mina föräldrar delade upp när jag var två. Min mamma tog mig, sålde hennes hälften av huset till min pappa, använde pengarna för att köpa en blygsam lägenhet, och precis som det blev vi två gals ensamma i en medelstor stad. Utan ekonomiskt stöd kastade min mamma sig in i den dagliga uppgiften att hålla på lamporna och det varma vattnet löper. Mina minnen av henne lärde mig allt jag någonsin behövde veta om ekonomiskt oberoende som en kvinna.
Därefter var min mamma yngre än jag är nu. Ännu trettio redan skild och med ett litet barn gick hon tillbaka till skolan för att tjäna sin högskoleexamen. När pengar var knappa skulle hon ta mig till föreläsningar med henne, där jag pliktsamt skulle sitta vid hennes sida och dra i tystnad för att klara tiden. Hon skulle göra detsamma när hon började jobba på heltid - men istället satt jag under hennes skrivbord, och nu och då växte hon till fotokopiering med en bonus på fem tusen fotokopior av mina små händer. På kvällarna läste hon mig böcker, och innan jag började grundskolan hade hon lärt mig hur man läste och skrev med hjälp av flashkort som hon hade gjort.
Jag tänker inte då då jag insåg hur svårt det borde ha varit för henne, med de inneboende barriärerna för hennes oupphörliga invandrare efternamn (i 80-talet Australien som fortfarande var i stor utsträckning fientligt mot sydeuropeiska invandrare) och att vara ensamstående som kom in i arbetskraft för vad som var väsentligen första gången. Jag visste inte att säga "Tack" - i själva verket förstod jag knappast hennes imponerande bestämdhet. Jag förstod inte hur omöjligt de uppgifter som ligger framför henne måste ha verkade.
Vi säger ofta "visa, berätta inte" när vi pratar om berättande, och utan att någon av oss vet det då visade min mamma precis hur jag ska vara en kvinna med egna pengar i banken. Jag såg livet gå mage när hennes äktenskap inte fungerade som hon hade hoppats det skulle. En oväntad twist som slängde hennes liv i oron på en tid då hon hade ett outhängligt ansvar för en liten, behövlig människa.
Jag såg henne jaga de saker hon ville ha, även när världen tycktes säga nej och med oförtränglig uthållighet arbetade hon sig i en position där hon kunde betala för att hålla oss matade, varma, klädda. Så småningom skulle hon träffa min styvfar och gifta sig, och så skulle jag se det hela igen - jag skulle se henne behålla sitt eget sparkonto och när han tjänade tillräckligt för att stödja henne såg jag henne vägra att ge upp sitt eget jobb, vilket hon fortfarande gör deltid till idag.
Min mamma lärde mig att du är den enda personen du kan lita på för ekonomiskt stöd. Livet är oförutsägbart. Männen min mormors generation åberopade sig för inkomst ännu mer. Hon lärde mig att det enda svaret på samhällets många nej, kulturella uppfattningar om kvinnlighet, moderskap och etnicitet gör det svårt att bevisa att de är felaktiga. Hon lärde mig att du ibland kan misslyckas, och det kan ofta skada, men att du får säkerhetskopiera och göra det om och om och om igen tills något ger.
Det var ungefär samma mentalitet som hon brukade tvinga mig att gå till skolan eller mitt helg jobb under mina tonår, när jag kände mig "sjuk".
"Mamma", jag skulle ringa till henne från mitt sovrum, "jag mår inte bra, och jag tror inte att jag kan gå till skolan." Hon skulle nästan dyka upp i dörren.
"Vad är det?" hon skulle fråga, shuffling över för att vila på handen på pannan för att känna sig för värme, "Är du döende, behöver vi skynda dig till sjukhuset."
"Nej, inget sånt", skulle jag säga sheepishly. "Min hals är bara lite scratchy."
"Ja," svarade hon, "Om du inte dör, det finns ingen ursäkt."
Jag saknade aldrig en dag med skolan eller jobbet när jag växte upp.
"När det blir svårt" skulle min mamma säga, "Den svåra går." Hon lärde mig att vara intellektuellt kompetent och ekonomiskt oberoende, jag var tvungen att vara omättlig. Hon lärde mig också att allt arbete - oavsett om det var bussbord, som jag gjorde när jag var 15 år, eller jobbar för en advokat, som jag gjorde vid 25 - var hedervärt arbete. Hon lät mig aldrig gå ur tjänstesektorns jobb för en rinnande näsa, för, som hon skulle säga, "Du måste vara stolt över ditt arbete, oavsett vad det är."
Men det var de formativa åren när det bara var våra två när jag lärde mig den viktigaste lektionen.
I de tidiga morgnarna körde vi ner ödade gator, veranda av rörhus som klickade på när vi passerade, solen kom upp över stadsskylten, mamma skulle fråga mig vad jag ville vara när jag växte upp. "En racerbilförare", skulle jag säga, "men det är omöjligt."
Hennes panna skulle alltid fälla när hon svarade på mig, "ingenting är omöjligt" och efter en kort paus, "vad är det omöjligt?"
"Inget", svarar jag, när vi körde in i solljuset.