Innehållsförteckning:
Både CAPM och DDM är metoder för att analysera värdepappersportföljer. Speciellt används de för att uppskatta värdet av värdepapper vid bedömning av ett pris. De skiljer sig båda i användningsvillkor. CAPM är huvudsakligen inriktad på att utvärdera en hel portfölj genom att bedöma risker och avkastningar, medan DDM fokuserar endast på värdering av utdelningsproducerande obligationer.
CAPM
CAPM, som står för kapitalbaserad tillgångsprismodell, delar en placeringsportfölj i två grupper. Den första gruppen består av en enda riskfri tillgång och den andra gruppen består av en portfölj av alla riskabla tillgångar. Den senare kallas tangentportföljen. Det antas också att alla investerare har samma tangentportfölj. Riskklassen för varje tillgång inom tangentportföljen motsvarar marknadsvariabilitetens samvariation. När dessa två grupper av tillgångar kombineras skapas gränsportföljen. Vidare finns det två typer av risker: systematisk risk, som inte kan diversifieras bort, och icke-systematisk risk, som kan diversifieras genom att hålla gränsportföljen. Detta är den största fördelen med CAPM: Den betraktar endast systematisk risk, det vill säga de risker som endast hör samman med den aktuella marknaden.
Nackdelar med CAPM
CAPM medför flera nackdelar. En av dessa är att tilldela värden till avkastningen på den riskfria tillgången, tangentportföljens avkastning samt riskpremier. Den riskfria tillgången är ofta i form av statsobligationer, sedlar eller sedlar, som ofta antas vara mycket låga risker. Avkastningen på dessa värdepapper förändras ständigt när de närmar sig löptiden. Vidare kan avkastningen på riskabla tillgångar som aktier vara negativ om fallande aktiekurser överstiger utdelningsräntorna. Riskpremierna varierar också med tiden. Den dynamiska naturen på marknaden har sålunda en nackdel för CAPM: s statiska natur.
DDM
DDM står för utdelningsrabattmodellen. Det är betydligt mindre komplicerat än CAPM eftersom det bara är inriktat på aktier snarare än en hel investeringsportfölj. Specifikt är det endast inriktat på aktier som betalar utdelning, vilket tenderar att härledas från stabila och lönsamma företag som blåspån. Den använder definitionen av börsvärde för att vara den nuvarande utdelningen per aktie dividerat med diskonteringsräntan minus utdelningstillväxten. Det använder därför både investerarnas uppfattningar och marknadsdata för att bestämma värdet av aktier. DDM-modellen erbjuder sålunda förmågan att faktor i investerarnas förväntningar medan man använder ett mycket förenklat urval av ingångar och variabler.
Nackdelar med DDM
DDM-modellen har flera nackdelar. Den största nackdelen är att aktievärderingar kan vara mycket känsliga för de små förändringarna i insatsvaror. En liten ändring av investerarens diskonteringsränta kan i hög grad påverka värdet av en säkerhet. Dessutom kan investerare överlita modellen som ett värderingsverktyg när det fortfarande är tekniskt en uppskattare i sin puristiska mening.