Innehållsförteckning:
US Federal Reserve har som mål att införa en penningpolitik som främjar maximal sysselsättning, stabiliserar priserna och ger måttliga räntor.
Det primära instrumentet för att uppnå dessa mål är Fed: s kontroll av penningmängden. I en överhettad ekonomi, där inflationen finns, kan Fed begränsa tillgången på pengar. Detta ökar räntorna och saktar ner ekonomin genom att göra det dyrare för företagen att låna pengar för expansion och för enskilda att köpa på kredit. I en avtalsekonomi, där risken för en lågkonjunktur existerar, bedriver Fed motsatt kurs. Av öka penningmängden, det sänker räntorna, vilket gör det lättare för både företag och konsumenter att låna. Det uppmuntrar i sin tur till ökad ekonomisk aktivitet.
Theory vs Practice
Det är överenskommet av många vanliga ekonomer att penningpolitiken, enligt en positionspapper från Internationella valutafonden, säger att det är "ett meningsfullt politiskt verktyg för att uppnå både inflations- och tillväxtmål". Effekten av penningpolitiken i praktiken ifrågasätts emellertid av många ekonomer, av vilka några tvistar även den underliggande teorin. Denna tvist är generellt en mellan ekonomiska konservativa och ekonomiska liberaler.
Liberala ekonomer som Paul Krugman finner ofta Fed: s genomförande av penningpolitiken osäker och otillräcklig. Detta missnöje med effektiviteten av penningpolitiken i praktiken är relativt utbredd, en punkt som betonades av inflytelserika Berkeley-ekonomer Christina och David Romer i en omfattande dokumenterad historia av Fed penningpolitiska misslyckanden, "Den mest farliga ideen i Federal Reserve History: Monetary Policy Doesn ' t materia."
Vissa konservativa ekonomer avvisar likaså Fed: s framgång när det gäller att reglera ekonomin genom penningpolitiken av olika skäl. En kort Wall Street Journalartikel om de amerikanska och europeiska centralbankernas senaste försök att försöka återuppliva, stabilisera ekonomierna efter nedgångar är att "penningpolitiken bara inte är mycket effektiv".
En tvist utan resolution
Det finns ingen statslig uppfattning om denna tvist som ger en viss slutsats om att penningpolitiken är effektiv eller ineffektiv, eftersom ett eventuellt misslyckande kan tolkas som en följd av en otillräcklig robust penningpolitik å ena sidan eller som följd av själva genomförandet av den politiken å den andra.
En artikel som publicerats av det konservativa Cato-institutet jämför exempelvis ekonomins relativt snabba återhämtning från konjunkturnedgången 1981-82 med den långsammare återhämtningen från recessionen 2008-09 och slutsatsen är att skillnaden var att i den tidigare lågkonjunkturen Fed låter ekonomin återhämta sig naturligt, medan Fed i den senare recessionen följde en aggressiv tillmötesgående politik som i slutändan försvagade och saktade återhämtningen.
Romers betänkande å andra sidan ser på den stora depressionen som startade 1929 och varade till 1941 och citerade många exempel på Fed: s misslyckande att ingripa som den främsta orsaken till depressionens längd och djup.
Verkligheten är att för att utan tvekan kunna veta om penningpolitiken verkligen är effektiv, skulle du behöva uppleva samma recessionstid i historien två gånger, en gång med Fed penningpolitisk intervention och en gång utan. Det är förstås inte ett tillgängligt alternativ.